Jag blir löjligt imponerad av idrottare. Fysiska fenomen överlag. I morse fick jag testspringa i Nikes nya löpskor tillsammans med monsterlöparen Malin Ewerlöf. Inte nog med att hon är en lean, mean running machine - hon var dessutom urtrevlig. 

Som ni kanske har förstått sprang jag inte mitt snabbaste varv på varv i Humlegården, jag har en mage som inte går med på det längre. Men jag kunde i alla fall jogga med några hundra meter, mest för att kunna säga att jag faktiskt HAR sprungit med Malin Ewerlöf. (Ungefär som att jag HAR brottats med Martin Lidberg, även om vi inte direkt gick en match.)

De andra, bland annat Jessica Clarén, Sara Rönne och Åsa Ehrnholm, sprang som furier genom snöfallet, så att modden sprutade efter dem. (Desstuom smälte vi väl ihop med alla dagisbarn i likadana lysvästar som häckade i Humlegården. Så blir det på pressvisningar när alla har likadana jackor i glada färger. Det var nästan så att vi ville gå två och två och hålla varandra i handen.)

Och efter mina hundra meter jogging satt det fint med en återhämtande proteinsmoothie. Man vill ju inte bryta ner sig fullständigt.  :)